Barn som anhöriga – våga fråga!

Det är dag två på “The 11th Community Mental Health (CMH) Conference” i Lund. Konferensens vision beskrivs som en vilja att förbättra den fysiska hälsan för personer med schizofreni och liknande psykoser, samt de psykiatriska behandlingsinsatserna vid psykos och samsjuklighet. Ytterligare en önskan är att stimulera till förbättringar av vården och en utveckling av den samhällsbaserade psykiatrin, med ökad delaktighet för både brukare och närstående.

Konferensen har många spännande deltagare och besökare. Från förmiddagens ena symposium tar jag med mig en frågeställning och tankeställare som rör barn som anhöriga, det vill säga barn vars förälder eller föräldrar har en psykisk sjukdom, missbruk eller en svår fysisk sjukdom, samt barn vars föräldrar plötsligt avlider. Det är känt att risken för att utveckla psykiska problem är ökad hos barn som anhöriga. Frågan som lyfts är:

Vad gör du om du är den enda som vet att ett barn far illa? Hur ska och kan du agera då?

Panelen diskuterar och en gemensam punkt handlar om civilkurage, om att ha modet att våga fråga ett barn hur det egentligen ligger till. Tron om att behöva sitta inne med alla svar och lösningar på problemen, menar Lena Eidevall – moderator vid symposiet, barnpsykiater och FOU-ansvarig inom Psykiatri Skåne – kanske utgör ett hinder för att fråga. Man vågar helt enkelt inte. Samtliga talare är eniga i frågan: våga fråga! Fråga!

This entry was posted in Health Care, Research, Social Support, Stigma, Swedish, Uncategorized and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s