Nyligen hade jag förmånen att höra på Åsa Nilsonnes tankar om mindfulness. Utöver sitt författarskap är Åsa Nilsonne psykiater och professor i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet i Stockholm.
Mindfulness definieras på olika sätt, men en grundtanke handlar om att vara närvarande i nuet och om att ens tankar styr det man ser. Inför en stor publik plockade Nilssone fram sina favorittankar som handlar om:
- att ta ansvar för vart man riktar sin uppmärksamhet. Att försöka förstå vad som är viktigt att uppmärksamma och rikta uppmärksamheten ditåt, likaså att förstå vad som inte är viktigt att uppmärksamma och inte låta uppmärksamheten fastna där.
- att förhålla sig till sig själv och andra med medkänsla, kärleksfullhet och omsorg. Att använda medkänsla som ett redskap med vilket man betraktar sig själv, andra och omgivningen.
Åsa Nilsonne gav exempel på övningar för att “coola ner” sig: beskriv något/någon i din närhet med dömande termer och gör sedan samma sak utan dömande ord. Hon använde en penna som exempel:
- Dömande: “Vilken gräsligt ful penna och fruktansvärt äcklig färg!”
- Icke dömande: “Detta är en cylindrisk penna, cirka 12 cm lång, med ett mörkblått lock.”
Vidare beskrev Åsa Nilsonne ett sätt att “återerövra” sig själv, sin identitet. Genom att berätta vad man själv tycker om någonting känner man rätten till sin egen åsikt och stagar därmed upp sin identitet. Det är skillnad på:
- “Maten är vidrig!”
- “Jag tycker inte att maten smakar bra.”
Hon avslutar föreläsningen, och jag detta inlägg, med en dikt av Harry Martinson:
“Ögat är vår största gåva. Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats.”
