(v)ändpunkten – en novell

“Jag kan se rakt igenom dig.” Han är ju psykiater. Men det betyder inte att han är tankeläsare för det. “Därför att du är genomskinlig.”

“Vad ser du då? Pildammarna?”

“Nej, bara bänken och glasdörren bakom dig.”

“Då behöver du starkare glasögon.” Han ler.

“Men du är inget skogsrå.”

“Varför då?” Pastor Janson sa en gång att jag var ett skogsrå. Men han var ju också berusad på Arvids hembrända.

“Jo, skogsrån är fylliga på framsidan och osynliga bakifrån.” Nej, tänker jag. Jag är inget skogsrå. ”Men du är inte ointres-”

”Hej, förlåt att jag är sen! Jag blev uppehållen av en patient. Ska vi?” Eivor har något jagat i blicken, men mjuknar när hon ser på Arvid.

Han tittar frågande på mig, jag pekar mot Pildammarna där bilen står. Parkeringstiden gick ut för en timma sedan. Vi beger oss i samlad trupp mot Paddan, en 67:a. Eivor sträcker på sig, försöker se om det sitter en lapp på vindrutan. Med lite tur går Paddan fri.

”Har hon varit framme ännu, Lapp-Lisa?” Arvid har ögonen med sig. Även om han ser ut att ha tankarna på annat håll.

”Nej, hon verkar ha något bättre för sig. Hon kanske är på solresa…” Eivor har bearbetat Arvid angående julen, hon vill åka till Lanzarote. Kanske inte lika mycket för värmens skull som för att slippa agera Bed & Breakfast åt släktinvasionen från norr.

”Det får hon ingenting för, möjligtvis rynkor eller hudcancer”, säger Arvid och flinar.

Alltid på hugget. Han kan säga de mörkaste och mest cyniska saker och ändå få det att låta muntert. På något märkligt vis kan han det, även om smärta och kaos lurar strax under ytan. Arvid älskar att inta scenen och föreläsa. Oavsett om någon verkar vilja lyssna eller inte, fast de flesta gör det. Han har en naturlig auktoritet som är svår att värja sig emot. Hade i alla fall.

”Eivor, du är inte genomskinlig.” Hon tittar förvånat på Arvid, sedan undrande åt mitt håll, ut i tomma intet.

”Har jag missat något?”

”Ja.” Sekunderna går. Arvid älskar konstpauser. Han vill att Eivor ska fråga, men hon är troligtvis mer envis än han, och det vet Arvid om. För att inte förlora ansiktet fortsätter han. ”Vi har precis konstaterat att Alba är genomskinlig.” Tystnad. ”Men det är inte du.”

”Nähä”, bjuder Eivor till. ”Hur… vad… vad menar du egentligen?”

”Jo, hon gör inte så mycket väsen av sig, Alba. Det kan du väl inte sätta något emot?” Eivor tittar bekymrat på Arvid, något tänds i hennes blick. ”Kanske blir hon lite pladdrig när hon får sig ett rus, men vem som helst kan vara kaxig med sprit i kroppen. Jag menar vardags-Alba. Hon tar inte överdrivet mycket plats. Eller döljer hon något för mig?”

”Vänta bara.” Eivor plockar fram en gammeldags pillerburk ur handväskan. Hon tar fram en tablett och räcker den till Arvid. Han tar emot den utan att protestera. När han väl har sjunkit ner i passagerarsätet stoppar han in tabletten i munnen och sväljer hårt.  

”Vad nu?” frågar han Eivor. ”Kommer Alba inte att vara genomskinlig längre, bara för att du ger mig en tablett? Hon är alltid det, kommer alltid att vara det! Så är det bara.” Arvids underläpp skakar lätt, som om han skulle börja lipa. Han ser ut genom bilrutan.

”Nå? Vad säger du nu då, Arvid?” Tystnaden är mättad. Mättad av besvikelse. Mättad av förlust. Det blir alltid så, när Arvid kommer tillbaka till Eivors verklighet.

Han har försökt förklara det så många gånger för Eivor, att hennes verklighet känns tom. Fantasilös. Tråkig. Försökt förklara att han trivs med sina skogsväsen och fantasifigurer. Och att Eivor inte ska känna sig hotad av dem. De kommer aldrig att konkurrera ut henne. Även om de piffar upp tillvaron ibland.

Idag var första gången Arvid träffade Alba. Och han visste att han inte ville förlora henne. Hon var precis så lågmäld och ändå så närvarande som han ville att någon skulle vara. Där, utan att vara påträngande. Alba var vändpunkten. Idag skulle Arvid sluta ta sina piller. Dagens ranson låg kvar under tungan. Han väntade bara på ett lämpligt tillfälle att spotta ut den. Han ville ju inte såra Eivors känslor.

(v)ändpunkten – en novell av Sigrid Stjernswärd

Advertisements
This entry was posted in Coffee Shop, Swedish and tagged , . Bookmark the permalink.

One Response to (v)ändpunkten – en novell

  1. Michael Kjellstrand says:

    Fantastiskt härligt sant. Vi har alla varit där, mer eller mindre medvetna om den esoteriska verkligheten.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s