Kärlek i allt – Möjligt? Nödvändigt?

“Är kärlek överreklamerad?” Det är KG Hammars inledande fråga till Bob Hansson i deras samtal kring kärlek. Ett samtal som ägde rum på Institutionen för hälsa, vård och samhälle i Lund den 15 november. Hammar anspelar på reklamens tvetydiga roll i synen på kärlek och menar att dagens reklam kanske är mer förvillande än upplysande.

“Men hur är det med kärlek i en arbetskontext, som på en institution till exempel?” undrar Hansson.

“Kärlek möter motstånd i ett institutionaliserat sammanhang, men  motstånd kan också vara stimulerande. Att jämka med viljor och vara omtyckt på en institution är en utmaning. Och kärlek är i första hand inte en känsla utan ett förhållningssätt.”

“För mig är det i allra högsta grad en känsla”, kontrar Hansson.

“Det finns motorer för kärleken som är fyllda av känsla och som är en förutsättning för att uttala sig om kärlek. Men jag ser inte var gränsen ligger mellan vi och dem. Vi ska älska alla, men vi behöver inte tycka om alla”, svarar Hammar. “Jag tror att kärleken är allomfattande, den innefattar både känsla och förnuft. Om jag möter ett lejon på savannen kan jag känna kärlek för lejonet, även om det inte blir ömsesidigt. Jag blir säkert ett instrumentellt värde för lejonet.”

“Du menar att du bara blir en kropp då?” frågar Hansson, till audiensens förtjusning.

“Ja, en mättnadskänsla kanske”, konstaterar han leende. “Och människan har känslor som hon inte kan råda över, något som jag tror är viktigt att bejaka. Utan att få skuldkänslor. I varje ögonblick har vi möjligheten att välja kärleken eller dess motsats, rädsla. I Bibeln är rädsla kärlekens motsats”, förklarar Hammar som den för detta ärkebiskop han är.

“Jag ser till att inte försätta mig i ett underläge. Jag pejlar av läget, försöker känna efter hur älskad jag är och gör ett val som inte försätter mig i ett underläge”, erkänner Hansson.

“I kärlek handlar det om att våga försätta sig i ett underläge!”

“Står kontroll och kärlek i motsatsförhållande till varandra?” undrar Hansson.

“Ja, det tror jag. Kontrollbehovet ryms inte inom kärleken. Kärlekens väsen är att låta den andra definiera sig själv. Det handlar om respekt, om att få bli sedd som den man är.”

“Men hur ökar man kärleken i en grupp? Hur främjar man kärlek istället för rädsla?”

“Jag tror att människan har förmåga att älska och människan har makt. Ofta känner hon en större rädsla för sina styrkor än för sina svagheter. Att jag inte lämnar ut något om jag inte kan få det tillbaka handlar om rädsla. Vi tänker ofta på vad andra kan göra för att det ska bli en bättre arbetsplats. Men vi kan själva bidra till det genom att ge arbetskamrater, självvalda eller ej, ett egenvärde.”

“Ett egenvärde, ja…”

“Jag tror att en stor hemlighet ligger i hur vi ser på varandra. Jag slutar inte älska någon för att den inte älskar mig. Vi är sammanbundna, vi hör ihop. Vi är varandra. Genom det jag gör för någon annan, oavsett hur självuppoffrande jag är i sinnet, gör jag någonstans också något för mig själv eftersom vi är beroende av varandra. Det handlar om långsiktigt tänkande, om prioriteringar.”

“Enligt forskningen är det mest givande en människa kan göra att hjälpa någon annan”, säger Hansson. “Det handlar om relationer. Men varför tar det så lång tid för oss att inse vad som är viktigast? Relationer visar sig för det mesta vara det som borde prioriteras mest, på lång sikt.” Det låter som om Hanssons fråga riktar sig lika mycket till honom själv som till Hammar, och publiken.

Hammar fortsätter på spåret om rädsla och kontroll i relation till kärleken.

“I kontrollbehovet ligger ett behov att leva i färdiga strukturer. Kärleken förutsätter öppenhet. Den tål inget det färdigdefinierade, då ryms inte öppenheten. Det  färdigdefinierade kan likställas med ett förtryck, att inte se det som finns utöver det. Det är ett uttryck för rädsla.”

“Man ska alltså tolka det som rädsla… Inte som hat, utan som avundsjuka?” frågar Hansson.

“Ja, och man måste ge sig själv ett egenvärde som är bortkopplat från det man gör och har. Det är svårt att sätta ord på kärleken. Jag hade velat vara poet. Det är mellanrummen som är så otroligt viktiga.”

“Jag tror att poesin kan vara uppöppnande. Liksom musik, som inte appellerar till det rationella. Ett rum där det inte handlar om rätt och fel” svarar poeten och författaren Hansson. 

“Kärleken är tillvarons poesi.” Så kanske det är…

Advertisements
This entry was posted in Coffee Shop, Hope, Social Support, Swedish, Uncategorized and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s