Vem äger sanningen, om den finns?

“Jag skriver till största del ur det självupplevda perspektivet, medan det övervägande informationsmaterialet som vi i detta ämne har tillgång till är sprunget ur andra hand (främst professionellas studier och kliniska erfarenheter av patientfall), tredje och fjärde hand (undersökningar som hänvisar till andrahandsinformation, samt litteratur med hänvisningar till sådana undersökningar). Även om dessa perspektiv naturligtvis även de har sina värden kan detta faktum vara till nackdel för mig som författare. För min trovärdighet, som förstahandskälla, kan inte mätas på samma skala som den som tillskrivs dessa aktade professionella och distanserade observatörer. Jag har ju personligt intresse – vilket i vårt vetenskapligt dominerande samhälle inte ses vara ett fullt acceptabelt utgångsläge för kunskapsinsamlande. Jag är ursprungligen en person som upplevt något och frågat mig själv om hur det hela hänger ihop, inte någon som genom akademisk utbildning och arbetslivserfarenhet har begynt studera dessa ämnen och problem, och med hjälp av sociala auktoriteter nått fram till ett i samhället godtaget engagemang. Jag är till råga på allt en som (enligt våra experter på att skilja mellan människors “verklighet” och deras “fantasifulla hjärnaktivitet”) inte har fullständig “sjukdomsinsikt”. Visst har jag självklart ansett mig må fruktansvärt dåligt, men jag kan inte sjukförklara mina upplevelser av detta tillstånd, eller mina sätt att hantera problemen, vilket högst troligt står i motsats till många professionellas omdömen.

Men någon gång måste vi väl inse att vi alla bär på subjektivitet – en som ibland accepteras inom vetenskapliga ramar, genom de mäktigas konsensus, och ibland inte. Vi måste väl alla, professionellt liksom privat, i stunder vila oss mot antaganden, något att tillfälligt tro på, för att alls nå vidare. Vi kan inte vänta på att den fullkomliga sanningen ska uppenbaras innan vi tar ett steg i någon riktning. Detta gäller såväl privatperson som institution. Fast reviderbarheten (möjligheten att omvärdera och omarbeta) är viktig att ödmjukt minnas: Jag kan, privat liksom professionellt, ta miste, luras av andra och av det redan antagna. Och reflektioner och tillfälliga ställningstaganden leder också vidare; man lämnar tidigare ståndpunkter och tillämpningar, medan nya myter och strukturer etableras. Vi bygger ständigt på vårt sanningskomplex. Och här, i det bygget, vill jag också vara med, för jag vill i sammanhanget inte endast vara ett objekt, ett offer för myter.”  

Ur Kristina Nilsdotters Förskjuten identitet. Schizofreni eller nya perspektiv. (2009, s.II-III).

Advertisements
This entry was posted in Health Care, Media, Swedish, Uncategorized and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s