När nej är ett symptom

Min erfarenhet som anhörig till en person med psykisk ohälsa är att nej inte är ett uttryck för patientens vilja, utan ett symptom. Så säger Åsa Moberg – författare, journalist och översättare – i samband med konferensen Psykisk (O)hälsa Syd.

Detta säger hon i egenskap av att ha levt med en man med bipolär sjukdom. Hon uppmanar personal inom psykiatrin att ta fasta på detta. Nej som ett psykiskt ohälsotillstånd, inte som en viljeyttring. Därför menar hon också att man ska ställa frågor där svaret nej betyder ja.

Undvik exempelvis att fråga “får vi berätta för dina anhöriga att du är på avdelningen?” Ett nekande svar på denna fråga är otvetydig. Fråga istället “har du något emot att vi berättar för dina närstående att du är här?” Då betyder nej ja.

Efter Åsa Mobergs presentation frågar jag henne om hon vill gästblogga här. “I princip ja, men jag har för mycket att göra, så nej.” Jag finner mig snabbt.

“Ok, hur ska jag vända ett nej-svar till att betyda ja?” Hmm. “Har du något emot att gästblogga på min blogg?”

“Ja.”

Alltså räcker det inte alltid att ställa rätt fråga för att få önskat svar.

Advertisements
This entry was posted in Health Care, Swedish, Uncategorized and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s