Kunskap som redskap

Det okända kan kännas skrämmande. Det är så mycket lättare att hålla sig till det invanda, det redan kända, det bekväma. Lättare att följa gamla spår än att våga sig ut på nya vägar, vägar där det saknas riktmärken. Det är mänskligt. Och fullt förståeligt.

Äventyrslystnaden kan vara pådrivande, pocka på upptäckarlusten och stärka modet att gå utanför bekvämlighetszonen. Men när det nya kommer okontrollerat, och stör den gamla ordningen, kan det upplevas som obehagligt. Balansen ruckas, de bekanta referensramarna sprängs till oigenkännlighet. Krampaktigt famlar man efter det välkända och håller rigitt fast i förstelnade tankemönster.

För det okända saknas ibland ord. Hur pratar man om någonting som man inte känner till? Inte kan något om? Eller inte har ord för? Kanske skulle man låta den som vet få komma till tals. Låta den som är välbekant med det främmande uttrycka sig om det.

Våga mötas. Våga se. Våga höra på det som är nytt, annorlunda. Våga spränga ramarna och låta det invanda rutmönstret utvidgas. Så att det okända blir gripbart. Så att det okända blir känt. Så att det som till en början är skrämmande blir förståeligt och hanterbart. Och förlorar sin “skrämselkraft”.

Så kan det vara med psykisk sjukdom. Undersökningar visar att en stor del av allmänheten har en negativ syn på personer med psykiska åkommor. I många fall beror det säkert på rädsla och okunskap.

Vad är psykisk sjukdom? Hur pratar man med en person som är deprimerad? Eller har schizofreni? Är dessa personer farliga? Att dömma av mediernas bild av personer med psykisk sjukdom är det så. Den bilden är skev. Och missvisande.

Visst finns det personer med psykiska sjukdomar som kan bete sig aggressivt. Det kan även personer som inte betraktas som sjuka göra. En deprimerad person som inte ens orkar ta sig ur sängen är knappast i stånd att attackera någon med kniv. Eller villig att göra så.

Psykisk sjukdom är inget man väljer. Det drabbar människor, vilka som helst. På grund av olika omständigheter, olika förutsättningar, utan urskiljning. Att bli sjuk är ofta förenat med lidande. Och med hopp om bot. Oavsett om åkomman är av fysisk eller psykisk natur, eller både och.

Alla behöver bli bekräftade, känna sig förstådda, få kärlek. Inte kalla handen, bara för att man blir sjuk. Förr i tiden framstod vissa elever som idioter. Med bättre kunskap om synen förstod man så småningom att det inte var något fel på elevernas intellekt. De såg helt enkelt inte vad som stod på tavlan.

Kunskap kan öka förståelsen. Med det i bagaget är det lättare att möta den som drabbas av sjukdom. Att inte vända ansiktet, eller ropa glåpord efter den som framstår som olik en själv.

Kunskap jagar bort det okända och öppnar upp nya horisonter. Förhoppningsvis leder utökad kunskap om psykisk sjukdom till mindre fördömmande attityder, till mindre rädsla, till större möjligheter att öka livskvaliteten för de som drabbas och för deras närstående.

Våga lära nytt, hitta redskap för att möta det okända, mod att se och lyssna till bruset som sticker ut ur gamla mönster. Och kanske förstå. Kanske inte. Men i alla fall möta och bemöta den andra med respekt.

Advertisements
This entry was posted in Health Care, Hope, Research, Social Support, Stigma, Swedish, Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s